Björn Söderqvist är rektor på Myrsjöskolan i Nacka och ordförande i Aretes examinatorsgrupp. Han vill att lärare ska kunna göra karriär och ha en god löneutveckling utan att bli skolledare eller byta jobb.
– Arete är en klockren väg att gå för att få till stånd bra saker i skolan, säger han.
Vad har du för bakgrund?
– Jag är lärare i grunden och har jobbat som rektor i 17 år. Jag disputerade i internationell pedagogik 2007 och 2008 blev jag ordförande i FoU-gruppen i Nacka kommun. Det arbetet har gått ut på att handleda lärare som skriver utvecklingsartiklar och granska deras arbeten.
Varför ville du arbeta med Arete?
– Jag tycker det är viktigt att lärare ska kunna göra karriär och ha en god löneutveckling utan att bli skolledare eller byta jobb. Arete är en klockren väg att gå för att få till stånd bra saker i skolan. Dels tänker jag att Aretelärare ska kunna leda den pedagogiska utvecklingen vad gäller olika delar som inte rektor hinner med. Inte alla rektorer har den kompetens som krävs för att ta till sig akademisk litteratur om vad som är på gång inom forskningen. Utöver det ska Aretelärare med sitt goda lärarskap kunna leda och styra sina kollegor.
Du är ordförande i examinatorsgruppen – vad innebär det?
– Jag har varit med som bollplank och referens under senare delen av processen med att ta fram meriteringsprogrammet. Det bygger bland annat på åtta aspekter om allt från hur man får goda resultat till hur man ser till att man har ett bra arbetsklimat i skolan. Utifrån aspekterna ska lärarna lägga fram ett antal evidens som examinatorerna ska bedöma. Vi ska inte bedöma om en lärare är duktig, vi utgår från att alla som har kommit med i programmet är skickliga lärare. Vi ska däremot bedöma huruvida de kan visa det genom evidens – det är en viktig distinktion att göra.
Vad är roligast med det här arbetet?
– Det ska bli spännande att se vad den här bedömningsgrunden innebär i praktiken och att få arbeta fram en praxis på det här området. Det är viktigt att lägga sig på en nivå som är acceptabel för alla parter, det vill säga att kraven för meriteringen blir rimliga. Det är inte meningsfullt om man inte har anpassat bedömningen till verkligheten – och där vet vi ännu inte var vi kommer att hamna.